picture !

---

Jag har precis betalat räkningarna, så mitt visa kort glöder i princip nu. Det kan vara det tråkigaste jag vet, men ack så nödvändigt. Man går och väntar på den där lönen varje månad och när den väl kommer så går det läskigt fort att göra sig av med den. Sjukt!
Jag är btw helt ensam hemma nu, när hände det sist? Hmm sitter och funderar... Jag tror inte jag har varit ensam hemma på en vardag sedan över 15 månader tillbaka. Lillgrabben har alltid varit här. Jag var och lämnade honom på förskolan för en timme sedan, det var första gången som jag gick med en gång utan att följa med in. Och uscha vad hemskt det var. Det gick smärtfritt till en början, lillgrabben gick in och började köra med en dockvagn ;) jag stog kvar i hallen och pratade med hans ena fröken och när han såg att jag tog på mig mina skor igen så släppte han vagnen och kom springade mot mig. Hans fröken lyfte upp honom och jag tog på mig jackan och han började gråta och skrika i förtvivlan. Aaahh mitt hjärta dog. Kändes det som. Harre vad jobbigt det var. Jag sa hejdå och förklarade att mamma kommet tillbaka snart, men jag tvivlar på att han hörde något av det jag sa för han skrek jätte mycket ! När jag gick ut på gården vände jag mig om och vinkade till honom- fortfarande gråtandes. Mitt hjärta ville absolut vända och springa tillbaka och krama honom och aldrig släppa taget, men jag hade fått tillsägelser från fröknarna förra veckan att det var just så jag inte skulle göra. I have to be strong. Innan jag själv fick barn och hört andra mammor berätta om hur otroligt svårt det är att lämna deras allt på förskolan och sedan gå när dom blir ledsna så har jag inte riktigt trott på det där. Ääähh dom överdriver, vad töntiga dom är har jag tänkt då. Men O J vad fel jag hade. Det ÄR sjukt galet jobbigt.
Nu blickar jag istället fram till kl 14 då jag ska hämta honom igen. Det ska bli intressant och höra om han verkligen somnade efter lunch. Jag är tveksam.