---

Nu satte jag mig precis i soffan, är verkligen helt slut. Har stått vid spisen de sista nästan 3 timmarna.
Till middag idag blev det för allra första gången lasagne, och när lasagnen var inne i ugnen kontrade jag med köttfärssås. Så det blev x antal lunchlådor lasagne kvar och såklart massa köttfärssås som jag frös in.
Alltid bra att ha:) Lilleman ligger och sussar gott förhoppningsvis efter persen vid middagsbordet.
3-års trots är absolut inte roligt. Inte ens lite. Någonstans.
Harre min skapare! Att varje middagsstund som de flesta ser fram emot som en mysig och trevlig stund tillsammans är för oss just nu en kamp om överlevnad. Att försöka ta sig igenom middagen så gott det går och med så lite skada runt omkring som möjligt. Idag blev det ju ändå bara ett utspillt glas mjölk på golvet, två av stolarna och ena väggen. Det var ju ändå ok. Att ha en tyst Liam genom hela måltiden är inget vi ens försöker med längre. För det går inte. Han ska göra allt samtidigt, upp och ner i stolen, läsa på mjölkpaketen, hälla upp mjölk själv, mata mig med hans mat, hans mat ska han äta med händerna, och mjölken ska han doppa händerna i, mitt i allt kommer han på att han ska kissa och det händer under varje måltid, hans kletiga händer ska han dra över helst hela bordet, stolen han sitter på och självklart stolen brevid, fönsterbrädet och näst sittande person.
Och sen säger han på att han måste vila lite för han har ont i magen. Näähäää?
Älskade lille tokunge. Jag är inte förvånad. Mitt i allt elände, när jag helst bara vill hoppa ut genom fönstret (ordagrannt) så får jag ett sånt där helt underbart litet leende, och han säger " jag älskar dig mamma " och allt är som bortblåst. Du får vara hur kletig som helst men jag lyfter upp dig i famnen och kramar dig ändå. Tusen gånger om. Du för mitt liv så himla värt.
Men visst får gärna 3-års trotsen vara över ganska snart iaf ;)